Jag pratade typ inte med någon som jag inte kände själv. Det fick mamma göra.

Jag var liten, blyg och tyst.

Självklart var jag glad och rolig, men det var med personerna som jag trivdes med, typ mina klasskompisar och lärare och alla andra som jag känner. men folk som jag inte kände så bra var jag bara "snäll". typ om nån frågade mej om något så svarade jag "ja". Typ, "kan du hämta mjölk till mej" och då sa jag "ja" för att jag inte ville göra någon ledsen eller bli ovänn med någon.

Jag var sån, och jag är fortfarande lite så. Jag vill inte göra folk ledsna. Men med åren så har jag blivit en person som tar mer och mer plats. Frågar nån mej om jag kan hämta mjölk till den nu så säger jag, Det kan du väl göra själv? inte för att folk går runt och frågar om jag kan hämta mjölk till dom hela tiden men ni fattar?

Nu är jag inte blyg för fem öre! inte enligt mej iallafall!

Jag snackar och pladdrar och skrattar precis lika mycket som nån annan! Men jag är ALLTID ödmjuk och sympatisk! skulle aldrig kunna säga något elakt till en annan människa, (om den inte var en dummis förstås).

Så jag är somsagt inte blyg längre, enligt mej, sen får ni bilda er en egen uppfattning. Men jag är inte tjejen som ställer sej mitt i skolan och spelar allan lixom xD Nae det är inte riktigt min personlighet.

I vissa fall, med folk som jag ser upp till väldigt mycket, så kan jag väl bli lite blyg, men det är väl naturligt antar jag.

Så dit jag vill komma är att jag har växt något otroligt på en ganska kort tid. Blivit mera öppen och tar mer plats. Vågar vara mej själv till 100%, vilket jag kanske inte vågade i lågstadiet. och det är jag otroligt glad över och jag är stolt över vem jag är! Emmy Åhman!

/E